Det var en evolutionär process som skedde steg för steg under miljontals år. Under denna tid har flera av våra mänskliga föregångare tagit steget ut från Afrika och vandrat mot Europa och Asien. Några av dem utvecklades till neandertalare, och de levde i Europa och delar av Asien i hundratusentals år.

Men sedan kom vi, med ett äldre ord ”Cro Magnon”, det forskarna numera kallar för ”anatomiskt moderna människor”.

En första våg kom för ungefär 120 000 år sedan. Rester av dem har hittats i Israel, på fyndplatserna Skhul och Qafzeh. Men om man ska vara petig såg de inte exakt ut som vi. De verkar representera en något äldre gren av mänskligheten, och de verkar ha dött ut. De var alltså inte våra förfäder.

Genetiska resultat från de senaste fem åren visar att moderna människor och neandertalare hade sex med varandra, någonstans i Mellanöstern, just när vi hade lämnat Afrika men innan vi hade nått de andra världsdelarna.

Den store pionjären i detta forskningsfält är svenskfödde Svante Pääbo, verksam på Max Planck­institutet för evolutionär antro­pologi i den tyska staden Leipzig.

Svante Pääbo och hans medarbetare har presentert en dna-analys från en man som levde i Ust’-Ishim i västra Sibirien för 45 000 år sedan. I denna mans arvsmassa fanns långa bitar av neandertal-dna, och de pekade mot att korsningen inträffade för mellan 60 000 och 50 000 år sedan.

En konkurrerande grupp ledd från Köpenhamn har senare analyserat en man från Kostenki i Ryssland, som levde för 37 000 år sedan. Baserat på längden av neandertalbitarna i hans arvsmassa, vågade de slå till med en datering på 54 000 år för vår neandertalblandning.

Problemet var att forskare inte hade hittat ett enda ben från några moderna människor som levde i de utpekade områdena vid den aktuella tiden.

Förrän nu.

I tidskriften Nature presenterar israeliska forskare överdelen av en skalle, som enligt datering med isotoper av uran och torium är cirka 55 000 år. Skallen ser mycket mer modern ut än de tidigare fynden i Skhul och Qafzeh. Den liknar skallar från istiden som har hittats i Europa.

Platsen för fyndet är en stor kalkstensgrotta som kallas Manot. Den ligger i västra Galiléen, ganska nära gränsen till Libanon. Bara fyra mil därifrån har forskare hittat rester av neandertalare som levde samtidigt.

Att det kom en ny våg av moderna människor från Afrika just för ungefär 60 000 år sedan, beror troligen på att klimatet åter var ovanligt fuktigt under en period. För en gångs skull var det möjligt att vandra genom nuvarande Saharaöknen. Sedan blev det torrare igen, och vägen mellan Afrika och resten av världen stängdes av under lång tid.

Men gruppen från Manotgrottan överlevde. Troligen underlättade den lilla dosen neandertal-dna som blandbarnen fick in i sin arvsmassa. Den gav ett mer varierat immunsystem och ytterligare några egenskaper som passade i det nya, svalare klimatet.

Det är högst troligt att det var just deras ättlingar som spred sig över hela världen, inklusive hit till Europa.